Bastubacken och dess omgivningar

Historia och lite mer kött på benen avseende Bastubacken och dess närmiljö.

Bastubacken ligger i Tensta församling, mellan Vattholma och Björklinge, ca. 2 km från E4 och ca. 2 mil norr om Uppsala. Gården ligger på den s.k. Uppsalaslätten vilken kringgärdar Uppsala stad. Slätten är sedan urminnes tider omtalad för sin bördiga jordbruksmark. Numera är den dock efter svenska förhållanden tätt bebyggd och jordbruket är inte längre lika betydande. Natur och topografi är inte speciellt omväxlande. Efter texten finns ett axplock av sommar och vinterbilder från Bastubacken.

Tensta församling är en territoriell församling inom Svenska kyrkan i Uppsala stift. Församlingen ingår i Vattholma pastorat och ligger i Uppsala kommun i Uppsala län. Förr i tiden, när församlingen var en socken, tillhörde den Norunda härad i Tiundaland. Församlingskyrka är Tensta kyrka.

Församlingen består dels av en flack och vidsträckt dalbygd, belägen omkring nedre Vendelån, dels av en trängre sådan kring Fyrisån. Därjämte finns inom församlingen så kallade småbrutna skogsmarker.

Vid Järsta, några hundra meter från Bastubacken, spelades filmer om Madicken in på 1970-talet. En av gårdarna vid Vendelsån var filmens Junibacken.

I Tensta församling är omkring 1030 fornlämningar kända. Många stensättningar och skärvstenshögar finns. Även inom Bastubackens marker finns flertalet fornlämningar. Detta vittnar om en rik bronsåldersbygd. Från järnåldern har man funnit 45 gravfält, vilka till ca 40% förmodas vara från periodens äldre del. Bland dessa finns det riksbekanta gravfältet vid Gödåker. Inom församlingen finns även tio runstenar från vikingatiden.

I närmiljön finns de två tätorterna Vattholma och Björklinge. Vattholma har ca 1 500 innevånare och goda tåg- och bussförbindelser med Uppsala. Till Vattholma hållplats för Upptåget är det ca. 5 km från Bastubacken.

Vattholma är delat i två med det gamla vallonbruket och Fyrisån i mitten. Vid det äldre området (nordväst om bruket), med bebyggelse från början och mitten av 1900-talet, fanns tidigare en järnvägsstation. Denna revs på 1960-talet och ersattes på 1990-talet av en hållplats för Upptåget. Här finns också idrottsplatsen, och på en höjd som vetter mot väg 290 till Uppsala finns Lena kyrka. Strax norr om Vattholma låg tidigare Salsta-Wattholma tegelbruk.

Den nyare delen av Vattholma ligger öster om bruket och består till stor del av radhus- och villabebyggelse från 1970- och 1980-talet. Här finns skola, äldreboende och butik. Under andra halvan av 1990-talet byggdes en mindre sporthall i anslutning till skolan. Välkänt är midsommarfirandet i Trekanten vid de gamla bruksgårdarna i nya Vattholma. Där förs på midsommardagen traditionsrika tävlingar mellan "bygdens ungdom" och dito från grannsamhället Rasbokil.

Vattholma, som ligger i Lena församling och socken i Norunda härad, var förr egen kommun. Den viktigaste arbetsgivaren var tidigare Vattholma bruk, vilket lades ner 1991. Ägare av bruket var länge familjen von Essen som var bosatt på Salsta slott. Den tidigare riksdagsledamoten Gustaf von Essen är alltjämt bosatt på orten.

Vattholma bruk tillverkade bland annat gymnastikredskap, pumpar, stegar och karosser till brandbilar.

Wattholma IF är en idrottsförening från orten med fotboll, bandy, skidor, ridning och ishockey på programmet.

Björklinge samhälle ligger cirka 20 kilometer norr om Uppsala, vid och på en mäktig grusås (rullstensås). Omedelbart öster om samhället ligger Långsjön. Den är 5 kilometer lång i nordlig riktning och knappt en kilometer bred. Det är en källvattensjö, med mycket god vattenkvalitet. Den ligger i direkt anslutning till rullstensåsen. Vintertid finns här en slalombacke med lift.

Samhället har ca. 3.300 innevånare. I "centrum" finns en livsmedelsbutik och begränsad övrig service. Björklinge har låg-, mellan och högstadieskola och en brandstation.

I Björklinge finns en kyrka intill vilken statyn av riksspelmannen Gås-Anders är placerad.  Den skapades av konstnären Bror Hjort och har under de senaste åren restaurerats.

Som tidigare nämnts ligger Bastubacken ca. 2 mil norr om Uppsala.

Uppsala, som är beläget omkring 67 kilometer norr om Stockholm och omkring 35 kilometer norr om Arlanda flygplats, är den största tätorten på Uppsalaslätten. Stadens centrum ligger på bägge stränderna av Fyrisån, drygt fem kilometer ovanför dess utlopp i Mälaren vid viken Ekoln, nedanför och delvis på den rullstensås, Uppsalaåsen, som sträcker sig utmed åns västra sida och sedan, med vissa avbrott, fortsätter söderut till Stockholm. Söderifrån passerar motorvägen på Europaväg 4 från Stockholm på den östra sidan om staden och fortsätter norrut på Uppsalaåsen mot Gävle.

Stadens tidigaste namn var Östra Aros, där Aros (det ursprungliga namnet) betyder åmynning och syftar på Fyrisåns utlopp i Mälaren. Östra tillades för att skilja orten från Västra Aros (Västerås). Orten Uppsala (ub salum, 900-talets slut, dvs. Upsalum) låg norr om Östra Aros och den var från 1164 säte för ärkebiskopen. När ärkebiskopssätet ungefär 1273 flyttades till Östra Aros följde namnet Uppsala med och Östra Aros blev Uppsala. Den ort som förut hade namnet Uppsala fick heta Gamla Uppsala. Namnet Uppsala har tillkommit som jämförelse med den tidigare byn Sala (den nuvarande stadsdelen Sala backe).[6] Upp- betyder 'det längre upp belägna Sala'. Sala är pluralis av sal, som har tolkats på två olika sätt. En tolkning är att det betyder 'enklare byggnad' och en annan tolkning är 'festhall'.[7]

Dagens Uppsala hette tidigare Östra Aros, och det nuvarande Gamla Uppsala hette då Uppsala (Upſala, Ubsala, med flera stavningar). Mälarfjärden Ekoln sträckte sig vid den här tiden fram till Östra Aros, som var Uppsalas hamn. Östra Aros kom att ta över namnet Uppsala i samband med att ärkestiftet flyttades på 1280-talet. Vattenvägarna via Stäket och Ekoln från Mälaren norrut gjorde tidigt platsen till knutpunkt för handel med framförallt pälsvaror från skogsområden norrut och inåt landet. Uppsala domkyrka invigdes år 1435.

Handlingar, som mera eller mindre direkt angår dess privilegier, finns ända från början av 1300-talet, egentliga stadfästelser på privilegierna från 1497 som uppstad. Östra Aros omtalas dock första gången 1164-67, och redan på 1100-talet fanns här en köpstad. Myntning påbörjas i staden omkring 1200.[8]

Stadens äldsta plats antas ligga på åsen i den så kallade Fjärdingen och var då kanske det enda som åtminstone under en del av året inte var vattendränkt. På samma ställe verkar också den äldsta kungsgården ha varit, där sedermera ärkebiskopsgården stått, och nu stallmästaregården finns. I följd av vattnets minskning i Mälaren blev småningom stränderna av ån uttorkade och möjliga att bebygga. Stadens nedre delar uppstod dels kring en nyare kungsgård, sannolikt längst i söder mot den därav kallade Kungsängen och inom nuvarande Kungsängs-, samt även Vårfruroten, där också S:t Mariæ eller Vårfrukyrkan legat; dels norrut till den i Fyrisån utlöpande, sedermera nästan uttorkade Svartbäcken över vilken den forna vägen från Gamla Upsala gick, över Tova bro, vars namn ännu finns i kvarteret Tovan. I denna norra del av staden har S:t Pers kyrka funnits, utom ett yngre kapell, samt ett kloster. Vid mitten av åstranden var torget, och därinvid stadens rådhus. Även västra strandens nedra delar har haft gamla minnen, såsom S:t Eriks kapell och ett sjukhus.

Endast till sin början samtidig med dem var domkyrkan, på en av åsens nedre sluttningar, det så kallade Mons domini. Vida äldre tycks Heliga Trefaldighets kyrka vara. Mitt i ån låg Fyrisholmen (sedermera Studentholmen) där stadens äldsta lärosäte funnits, nu Kvarnholmen, inskränktare till omfång än förr; något längre ned förde, då som nu, en bro, den äldsta man känner, över till torget. Längst ned, på ömse sidor om ån, var och är Islandet, sannolikt så kallat efter de isar, som vid vårflödena kastades upp på stränderna. De båda stränderna var även här förenade medelst två broar. Överallt var staden sannolikt högst oregelbundet byggd, och hade därutöver ända intill 1600-talet inte undergått någon betydande förbättring, fastän flera eldsvådor (större åren 1236, 1266, 1268, 1447, 1464, 1473, 1512, 1542 och 1572) samt förhärjningar under inre krig - såsom långfredagsslaget år 1520 - förstört för en tid enskilda delar, och reformationen föranlett åtskilliga mindre förändringar. Först under drottning Kristinas tid fick denna liksom många andra städer i Sverige ett mera reguljärt utseende. Ett nytt torg byggdes längre öster från ån, därifrån utgick fyra huvudgator, som var avskurna av likaledes mestadels rätvinkliga tvärgator.

Rutnätsformen har ofta visat sig bereda bekymmer; än idag träffar svåra vinterstormar (som oftast kommer från väster) uppsalaflanören som tvingas gå rakt obarmhärtigt. Huvudgatorna fortsatte i raka landsvägar och Fjärdingen erhöll en betydlig utvidgning åt söder. Sedermera orsakade eldsvådorna 1702, 1766 och 1809 många ombyggnader.

Tidigare stadsbränder finns belagda 1236, 1266, 1269, 1310, 1447, 1464 (osäkert årtal), 1473, 1541 och 1543.

    Bildkollage från Bastubacken